Mina hjärtan.
Jaha, så nu sitter man här igen. Tänk va det känns bättre alltid efter att man skrivit av sig lite.
NU VILL JAG HEM!
Satt som vanligt och skrev med mina vänner på msn. Efter ett tag så kommer frågan: " Hur är det PP, du verkar så sur och ledsen och det är inte likt dig!". Jag måste erkänna. Tårarna rann. Som floder.
Jag tror inte jag kan beskriva hur det känns att vara så långt ifrån dom hela tiden. Vi var alltid tillsammans och gjorde saker, alltid. Alla mina roliga minnen har jag med dom och vid alla stora tillfällen var dom där. Alltid.
Men inte nu. Nu hörs vi knappt. Det är asjobbigt. Till och med så jobbigt att man funderar på att lämna Gotland för alltid. Även om jag vet att man inte kan tänka så. Men det känns så värt det.
Var det nått som jag ville prata om var det bara att knacka på dörren och man var alltid välkommen. När som helst. Jag saknar det. Visst finns det sånna här också men man har ju alltid mer förtroende för vänner man haft längre. Det är så.
Att festa på denna ö är inte heller roligt. Inte som hemma. Visst, Visby är bra mycket större men det finns fan inget att göra. Hemma fanns det inget stopp på saker att göra. Alltid damp, alltid lyckat och alltid kul.
Jag visar inget av allt detta här. Gör jag det brister det. Så det är lika bra att låtsas som att allt är som det ska. Mindre komplicerat så.
Helvete va pessimistisk jag är. Men jag får vara det känner jag. Jag orkar inte ens bry mig om nått längre.
Ses imorgon mina hjärtan.
NU VILL JAG HEM!
Satt som vanligt och skrev med mina vänner på msn. Efter ett tag så kommer frågan: " Hur är det PP, du verkar så sur och ledsen och det är inte likt dig!". Jag måste erkänna. Tårarna rann. Som floder.
Jag tror inte jag kan beskriva hur det känns att vara så långt ifrån dom hela tiden. Vi var alltid tillsammans och gjorde saker, alltid. Alla mina roliga minnen har jag med dom och vid alla stora tillfällen var dom där. Alltid.
Men inte nu. Nu hörs vi knappt. Det är asjobbigt. Till och med så jobbigt att man funderar på att lämna Gotland för alltid. Även om jag vet att man inte kan tänka så. Men det känns så värt det.
Var det nått som jag ville prata om var det bara att knacka på dörren och man var alltid välkommen. När som helst. Jag saknar det. Visst finns det sånna här också men man har ju alltid mer förtroende för vänner man haft längre. Det är så.
Att festa på denna ö är inte heller roligt. Inte som hemma. Visst, Visby är bra mycket större men det finns fan inget att göra. Hemma fanns det inget stopp på saker att göra. Alltid damp, alltid lyckat och alltid kul.
Jag visar inget av allt detta här. Gör jag det brister det. Så det är lika bra att låtsas som att allt är som det ska. Mindre komplicerat så.
Helvete va pessimistisk jag är. Men jag får vara det känner jag. Jag orkar inte ens bry mig om nått längre.
Ses imorgon mina hjärtan.
Kommentarer
Trackback
